There’s a heaven above you, baby…
Ikväll kom sorgen och saknaden över mig igen. Det finns ingen förvarning, inget tecken utan bang on bara.
Många som inte upplevt sorg (ännu) skulle säkert tro att det blir lättare för varje gång, att det inte känns som att någon går loss på ens inre med miljoner knivar – jag önskar att jag kunde ge dem rätt. De har fel, så oändligt fel!
”Åren går och går men såren och saknaden består.”
I år skulle han blivit 37, världens bästa lillebror. Han skulle ha älskat att retas med mig för att fyller 40 – tant. Jag skulle säkert blivit arg på honom till slut, och det hade varit normalt. Det är normalt att ha sina syskon kvar genom livet. Och att reta dem och reta sig på dem. Ibland blir det inte som normalt…
Trots att det är tolv år sedan han lämnade oss är jag inte färdig med mitt avsked, jag har bara börjat. Hur ska jag kunna ta avsked av halva mig – halva min uppväxt, och samtidigt finnas kvar och vara hel?
Än idag dyker det upp praktiska saker som den första impulsen är ”Conny fixar det!” Och sedan chocken när jag inser att jag glömt att han är borta och att jag tänkt så… därefter tomheten… Luften försvinner och jag känner mig yr.
Borta.
För ALLTID.
I evigheters evigheter.
Jag fick ha den bästa bror man kan ha i över 24 år.
Det är många år.
Det är alldeles för få år!
Han skulle ha varit här hos oss och varit mina barns ena idol; morbror Conny med de fräna bilarna, han som fixar allt, en Fixiki. Oj, vad de skulle haft roligt!
Jag är glad att fick just den lillebror jag fick, ingen hade klarat att fylla den rollen som han gjorde.
Hur vi bråkade och hur jag låg vaken om nätterna när han fått moppe eller Epa-traktor eller bil; inte förrän dunka-dunkat närmade sig (långt innan motorljudet kunde urskiljas, fast å andra sidan krävdes det nog att man låg med örat mot huven för det) kunde jag slappna av och inte somna förrän ytterdörren låstes igen bakom honom.
Ännu ett år av saknad (har inte hunnit skriva på dagen) har passerat och nej, det har inte blivit lättare.
Det gör fortfarande fruktansvärt ont att sakna dig – och det är för att jag fortfarande älskar dig lika mycket som
alltid, finaste bästa lillebror!
Sköt om er och era kära, livet är skört!
Exilkullan 